Liten krabat krävde stor insats

Redan för någon månad sedan vaknade jag en morgon av att det var någon som höll på att gnaga sig genom väggen. Och under ett part veckor kunde jag varje morgon höra denna träspånshungriga lilla krabat strax bakom huvudkudden.

Men det var inte för ens jag en kväll i tv-soffan såg något swicha förbi i ögonvrån som jag bestämde mig för att det kanske är dags att göra något åt det. Min i övrigt mycket orädda sambo talade tydligt om att han minsann inte kunde tänka sig att vittja någon mussmälla och det satte ju lite tonen för hur detta skulle lösas.

Väl inne på ”Leifs Verktyg och Trädgård AB” – en järnaffär som verkligen har a l l t – fanns det att välja på ett tio kronors mordvapen i trä med stålbåge, eller en mycket avancerad sak med vippbräda för 130kr.

Valet var enkelt. Är man så mjäkigt mjuk som jag så går det ju inte att locka varelsen med smaskig ost rakt in i en giljotin. Det blev buren.

Väl hemma stod jag vid kylskåpet och fundera på vilka smaskigheter som kan locka en gnagare valet föll på valnötter och ost och snart var allt riggat och musen hjärtligt välkommen. Följande morgon var osten på vippbrädan borta – och ingen mus i buren.
Samma sak följande dag – nöten borta – och musen likaså.

Samtidigt som värmen slog till så försvann vår gnagare och jag trodde alvarligt att han var borta för gott – eller i alla fall tills hösten och kylan är tillbaka.

Men så igår, när jag och Fredde låg och tittade på Letterman så greppade han (fredrik, inte musen) plötsligt fjärrkontrollen – inte helt ovanligt i sig, men i nästa ögonblick flög den över rummet samtidigt som han skrek ”Råttan är här!”. Där under elementet fick jag syn på en liten, liten muskropp som tog i för kung och fosterland för att klara av att hoppa upp och gömma sig mellan elementet och väggen.

Och där satt han sedan och var säkert övertygad om att hans sista stund var kommen, medan jag och Fredde slog ihop våra jättelika människohjärnor för att överlista hans lilla mushjärna.

”Häll ut waran på golvet” (waran – blodförtunnade medicin) ”knocka den med skohornet” var två av de mindre kreativa förslagen som kom från den av oss som satt hopkurad på sängen. Efter en stunds funderande lyckades jag bygga en fålla där enda utvägen var musburen! Efter lite puttande med ett skohorn så smällde det till och musen var i fällan. Yes!

”Men guu vad söt” var självklart den första kommentaren när jag fick se de två små svarta ögonen som tittade på mig och nosen som den envist försökte trycka genom gallret. ”Vill du titta?” frågade jag Fredrik som i hög hastighet redan satsade på att söka skydd på toan.

I värsta maffiosos stil satte jag mig i bilen med musen på passagerarsätet och kl 01:15 rullade jag in på en grusväg på andra sidan Garpeberget. Där i skenet av billyktorna öppnade jag luckan och min nyvunna vän satte sina fyra små, små tassar på gruset. Helt chockad av sin nyvunna frihet stod han helt stilla, som att han inte kunde förstå att han skulle klara sig ur detta med livet i behåll. Han förstod nog inte riktigt vilken tur han hade – som träffade mig.

_________________________________________________________

Oj oj oj, vad obekväm Göran Hägglund lät när han bads återge sitt favoritbibelcitat i radioprogrammet ”Människor och tro” Han rabblade igenom det så snabbt och tyst att det enda jag lyckades snappa upp var ”mummel, mummel avbild mummel å så vidare..”.

Så här skapar jag förståelse för landsbygdsproblem hos en storstadspolitiker?

När jag stod och hängde över ett staket för att lyssna på en variant av radioprogrammet ”på minuten” med tre ungdomsförbundsordförande ledd av David Batra där de skulle prata om ”därför blev min seglats till Almedalen ett fall för haverikommissionen” och ”därför vann jag in armbrytning över Göran Person” fick jag syn på ett par fd. partikollegor. Och efter att polletten trillat ner på andra sidan berättade jag att mitt arbete fått mig att ändra partifärg, något som bemöttes av en suspekt ansiktsrörelse.

Jag kände att det behövdes en förklaring. Så jag gav dem den som jag tycker är mest lättförståelig. Den om strandskyddet. Men jag såg på honom att han inte förstod.

För hur lätt är det att förstå behovet av ett lättat strandskydd när man bor i Sveriges näst största stad, längst en kust där husen likt myror i stacken kryper på varandra? Hur lätt är det då att förstå vad det är som händer på ostkustsidan av Sverige där skärgårdssamhällena är utflyttningsbygd, där det hela tiden stängs skolor, affärer, dagis och där kollektivtrafiken minskar eller helt och hållet försvinner?

För hur förklarar man för en som bor mitt i betongen och asfalten att det inte finns ekonomi i att bygga hus på landet utan sjöutsikt? Att det inte finns en bank i världen som vill låna ut 1,2 miljoner för att du ska kunna köpa en brädhög, som är 400 000 kr mindre värd i den förädlade formen som monterat hus?

Hur förklarar men för en västkustare hur mycket obebyggd kust det finns, hur lite det skulle påverka det naturliga friluftslivet, och samtidigt skapa ökat underlag till skolor, affärer och bussar och på så sätt öka möjligheterna för familjer at bo kvar? Det gäller bara att det görs på rätt sätt. På rätt sätt så att vanliga familjer få möjlighet att skapa en tillvaro längst kusten och inte bara som idag, då det krävs släktskap med rätt Persson.

Läste för ett tag sen att de flesta av MP:s väljare bor i storstadsregionerna. Och visst är det mysigt att två veckor om året kunna sitta ensam på en sten i tystnaden och ha fyra mil till närmsta minilivs. Men kan de tänka sig vad det innebär att varje morgon och kväll pulsa 20 minuter över isen, med kassarna i en pulka bakom sig? Kan de tänka sig att skjutsa barnen till en buss som kör 45 minuter varje morgon för att komma till skolan?

Allt grönt blev gult när jag insåg att det första partiet är för storstadsbor med romantiska lantisdrömmar och det andra partiet är för de som redan bor i den röda stugan.

För att trygga framtiden för skärgårdssamhällena måste vi kunna erbjuda attraktivt boende – strandnära boende. Då kommer underlaget till skolorna stärkas och samhällena överleva nästa besparingsattack av de lokala politikerna.

”Landsbygdslobbyisterna” hade tre seminarier under Almedalsveckan. Två hölls av LRF och ett av Leader+ och folkrörelserådet. Storstaden hade inga vad jag vet. Skillnaden är den att majoriteten av de som bestämmer är stadsbor – och har den där romantiserade bilden av de billiga röda stugorna med grusplan och rosenbuskar, mjölkpallar och badplatser som hindrar dem från att se hur deras förslag påverkar livet för oss som bor och verkar här 365.

Ni får bestämma om er trängselskatt, låt då oss få bestämma om våra stränder – så vi kan få den trängsel som vi behöver.

Efter ytterligare några grimaser och huvuden på sne, så gick jag. Ibland är det bara inte värt besväret. För saknas det kunskap om förhållanden är det svårt att se behoven.

Ett Almedalen fyllt av idioter

Redan förra året slogs jag över hur osvenskt Visby känns. De små slingriga gatorna, med stora uteserveringar, ruiner och mängder av rosor ger mig en känsla av att vara vid Medelhavet. Det känns nästan konstigt att alla skyltarna står på svenska, och att man utan problem kan kommunicera med barpersonalen.

Politikerveckan i Almedalen beskrivs ofta som ett riktigt spektakel, eller politikens Hultsfred, men vad som slog mig var frånvaron av de etablerade partierna. De hade varsin dag nere i parken, men ballonger, dålig retorik och utdelning av propagandablad, för att sedan försvinna från hela arenan.

Det sorgliga är att det gör att det enda man minns från promenaderna längs gatorna är Nisse Lundgrens malande, kvinnor i vit-rosa kläder med Fi-flyers och unga borttappade småkillar i armékläder, svarta kepor och ND-propaganda.

Det enda positiva är att Nationaldemorkratsidioterna och Sverigedemokratsfånarna inte är tillräckligt smarta för att driva en valkampanj, trots att de etablerade partierna visat ett antal gånger att det inte behövs särskilt stor hjärna.

De pratar om att deras gelikar i Danmark och Holland lyckats bra i valen och att det är ett bevis för att det finns allierade ute i de rödvita stugorna. Skillnaden är bara den att de främlingsfientliga partierna som lyckats är de som lyckats skapa en fasad med kostymer som inte direkt upprör.

För tio unga rakade killar (jupp, det var 20 killar och en tjej på ND:s rasistmanifestation) uppställda i givakt på rad med fanor och tomt stirrande blick lämnar kvar en obehaglig känsla i magen. Hjärntvättade maler de på om att det är dags att stoppa ”förfallet, brottsligheten och det mångkulturella samhället”. Lösningen, sa en talare som själv erkände att han var född i Prag, var att skicka tillbaka alla till ursprungslandet. Om det nu är så som Sverige ska lösa alla sina problem – varför är då han fortfarande kvar här? Jag är övertygad om att det skulle bli en lite, lite bättre plats utan honom.

Mest synd tyckte jag nog om de stackars 15-tal poliserna som var tvungna att övervaka och beskydda denna patetiska skara. Dag efter dag.

Jag funderade på hur man bäst bemöter skiten och efter att fräst ”jävla idioter”, ”dra åt helvete” så avslutade jag veckan med ett asgarv och ”du måste skämta” när de försökte trycka en flyer i handen på mig. Först då blev den 17-åriga killen lite spak...

Det är underbart med yttrandefrihet, men som kvinnan från ”ring P1” sa: ”den kan vara lite jobbig ibland...".

Anledningen för ND+SD att åka till Almedalen var inte att skaffa nya sympatisörer, utan för att synas, uppröra och vara säkra på att komma med i Aktuellts kvällssändning. Men kanske även för att det är så nära Rivieran de kan komma utan att lämna sitt älskade Sverige…