Varför man inte låter bli..

Fick ett mail i förra veckan som jag inte kunde låta bli att svara på. Inte för att jag ansåg att förslaget på åtgärd var felaktigt, utan för att retoriken och argumenten var så långt ifrån den etik och moral som jag har och strävar efter.

Det var självklart en diskussion jag kunde ha skitit i.
Jag var ju nöjd med ”resultatet”, så varför inte låta allt flyta förbi? Acceptera det moraliska förfallet i resonemanget, rycka på axlarna och lagt min tid på rekvisitioner istället för argumentationer.

Men ibland blir man bara lite för upprörd.

Jag har många gånger funderat varför oppositionspolitiker står och maler i talarstolen inför beslut som de redan från början vet att de inte kan vinna. Men med åren blir man klokare och en misslyckad promenad över glödande kol gav mig svar på den frågan.

Man gör det för att man vill använda sin demokratiska rätt, och visa att det finns andra sätt att tänka och resonera. Man gör det för att man tror att motsättningar och argumentationer inte är enbart av ondo. Man gör det för att man tror att man kan tillföra något.

Jag tycker att det är viktigt att skapa utrymme för diskussioner, och att försöka lyssna, och tolka vad det är som andra säger. Det kommer att föra oss framåt, mot något större och bättre, och framförallt skapa förståelse för varandra, något som är viktigt för framtida samarbeten. I en miljö där man känner att man inte får uttrycka sin åsikt, trivs individen inte, och gruppen utvecklas inte.

Nyligen fick jag höra att ”Det är inte svårt att bygga en *piiiiip* om man är omgiven av folk som aldrig vågar säga nej…” Det är inte svårt, men det blir inte heller helt bra…

Jag kanske inte borde tagit diskussionen. Jag var ju ändå nöjd med resultatet. Hoppas bara att det inte är det som jag lärt mig..