Stuprör och nånannan-ism

Under dagens demokratiska praktiserande diskuteras en satsning på unga som behöver extra stöd - you can call’em strullpellar. Unga med otrygga hemförhållanden/auktoritetsproblem/överenergi/bad company/beroenden etc etc

Dessa ungas förehavanden påverkar skolan (genom att de kräver mer personal, och även kan störa och skrämma sina skolkamrater), tekniska (sabbade papperskorgar…), socialförvaltningen (kostnader för stöd, service och ev placering), landstinget (bup, akutvård), polisen… Inte allt på en gång. Men mycket tillsammans.

Men när det kommer till frågor som berör många så innebör det inte alltid att det går fortare, eller att satsningarna blir större och mer genomtänkta.

Det innebör allt som oftast att man blir sittande och resonerar om vem som ska ta bollen. Vem som har ansvar att släcka branden i TV:n. Och under tiden sprids den vidare till gardinen och grannlägenheten.
___

Läste en krönikesamling av Herman Lindqvist där han berättade om sina år i Frankrike. När det började brinna i grannens hus dök brandkåren upp på platsen och började en förhandling om priset. När inte husägaren direkt gick med på brandchefens pris, väntade denne helt sonika på att det skulle ”brinna lite mer” – något som gjorde husägaren aningen mer prisokänslig.
____

Stuprörsekonomi hindrar att förståndiga beslut tas. Något som blir ännu tydligare när det är ont om slantar i den offentliga verksamheten och kommunens olika delar försöker minimera sin kostnader – även om det innebär en ökning på annat håll inom samma organisation.

Istället för att diskutera hur vi ska släcka elden – så handlar det om vem som ska stå för brandsläckaren. Allt som oftast någon annan.

När blir vi prisokänsliga?