Liten krabat krävde stor insats

Redan för någon månad sedan vaknade jag en morgon av att det var någon som höll på att gnaga sig genom väggen. Och under ett part veckor kunde jag varje morgon höra denna träspånshungriga lilla krabat strax bakom huvudkudden.

Men det var inte för ens jag en kväll i tv-soffan såg något swicha förbi i ögonvrån som jag bestämde mig för att det kanske är dags att göra något åt det. Min i övrigt mycket orädda sambo talade tydligt om att han minsann inte kunde tänka sig att vittja någon mussmälla och det satte ju lite tonen för hur detta skulle lösas.

Väl inne på ”Leifs Verktyg och Trädgård AB” – en järnaffär som verkligen har a l l t – fanns det att välja på ett tio kronors mordvapen i trä med stålbåge, eller en mycket avancerad sak med vippbräda för 130kr.

Valet var enkelt. Är man så mjäkigt mjuk som jag så går det ju inte att locka varelsen med smaskig ost rakt in i en giljotin. Det blev buren.

Väl hemma stod jag vid kylskåpet och fundera på vilka smaskigheter som kan locka en gnagare valet föll på valnötter och ost och snart var allt riggat och musen hjärtligt välkommen. Följande morgon var osten på vippbrädan borta – och ingen mus i buren.
Samma sak följande dag – nöten borta – och musen likaså.

Samtidigt som värmen slog till så försvann vår gnagare och jag trodde alvarligt att han var borta för gott – eller i alla fall tills hösten och kylan är tillbaka.

Men så igår, när jag och Fredde låg och tittade på Letterman så greppade han (fredrik, inte musen) plötsligt fjärrkontrollen – inte helt ovanligt i sig, men i nästa ögonblick flög den över rummet samtidigt som han skrek ”Råttan är här!”. Där under elementet fick jag syn på en liten, liten muskropp som tog i för kung och fosterland för att klara av att hoppa upp och gömma sig mellan elementet och väggen.

Och där satt han sedan och var säkert övertygad om att hans sista stund var kommen, medan jag och Fredde slog ihop våra jättelika människohjärnor för att överlista hans lilla mushjärna.

”Häll ut waran på golvet” (waran – blodförtunnade medicin) ”knocka den med skohornet” var två av de mindre kreativa förslagen som kom från den av oss som satt hopkurad på sängen. Efter en stunds funderande lyckades jag bygga en fålla där enda utvägen var musburen! Efter lite puttande med ett skohorn så smällde det till och musen var i fällan. Yes!

”Men guu vad söt” var självklart den första kommentaren när jag fick se de två små svarta ögonen som tittade på mig och nosen som den envist försökte trycka genom gallret. ”Vill du titta?” frågade jag Fredrik som i hög hastighet redan satsade på att söka skydd på toan.

I värsta maffiosos stil satte jag mig i bilen med musen på passagerarsätet och kl 01:15 rullade jag in på en grusväg på andra sidan Garpeberget. Där i skenet av billyktorna öppnade jag luckan och min nyvunna vän satte sina fyra små, små tassar på gruset. Helt chockad av sin nyvunna frihet stod han helt stilla, som att han inte kunde förstå att han skulle klara sig ur detta med livet i behåll. Han förstod nog inte riktigt vilken tur han hade – som träffade mig.

_________________________________________________________

Oj oj oj, vad obekväm Göran Hägglund lät när han bads återge sitt favoritbibelcitat i radioprogrammet ”Människor och tro” Han rabblade igenom det så snabbt och tyst att det enda jag lyckades snappa upp var ”mummel, mummel avbild mummel å så vidare..”.