Jag kan sätta pengar på att det är bättre att bo i Munkfors än i Danderyd

Tidningen Fokus presenterade den 11 juni en lista över vilka kommuner som är bäst respektive sämst att bo i. För mig säger Fokus utredning mer om storstadsbors värderingar och prioriteringar än om livskvaliteten i de kommuner som rankas. De fyra topplaceringarna på listan kneps av Stockholmsförorter och åtta av de elva första kommunerna ligger kring Stockholm, dom andra tre kneps av Malmöförorter.
Längst ner på listan hittar vi ett antal mindre kommuner – ja dit förpassas i stort sett Sveriges alla hålor, mer eller mindre medvetet av Fokus redaktion. Jag skrev stommen till detta inlägg redan för tre år sedan, för jag anser att Fokus rankinglista är rent skadlig för svensk landsbygdsutveckling, en fråga som Jag och föreningen U LAND brinner passionerat för. Undersökningen förtjänar därför åter ett svar.

Normalt tycker jag inte att man ska bry sig så mycket om den här typen av rankningar, men det finns anledning att titta lite närmare på just den här listan. Kriterierna är utvalda med storstadsregionen som norm och det tragiska är att resultatet tyvärr riskerar att sänka självförtroendet hos lantisar som jag. Invånare i Grums (plats 284), Sala (243) och Munkfors (290) som trivs riktigt bra i sina hemorter får nu reda på av Fokus att de har fel och borde vara missnöjda med sin kommun.

Vad har då Fokus tittat på i sin undersökning? Ett av kriterierna är ”miljöskyddade arealer”, något som säkert är viktigt i stadsmiljö där ofta naturreservaten är den enda gröna du kan hitta i närheten. Fri från bebyggelse innebär de andningshål för hundägare och motionärer och genom att miljöskydda området kan staten försäkra sig om att inga stadsplanerare förvandlar ytan till parkeringshus.

På landsbygdens däremot finns inte behov att på samma sätt skydda grönområden. De flesta arealer i Sverige är inte ”hotade” av bebyggelse, utan är och förblir skog och äng. Vi kan vara rätt säkra på att ingen kommer att bebygga alla Jämtländska skogar med köpcentrum och hyreshus de närmsta 25 åren, oavsett om de är skyddade av lag. Små landsbygdskommuner som saknar skyddad natur straffas i Fokus undersökning. Det borde nästan vara tvärtom.
Eller ta en titt på kriterierna ”kommunal skattesats” och ”nettoförmögenhet”. Generellt är lönenivåerna lägre på landsbygden än i storstaden, som följd av att en lägenhet på 105 kvm i Gamleby hyrs till ungefär hälften av en liknande i Stockholm. Det är även svårt att göra vinster på fastighetsmarknaden för enskilda då priserna på bostadshus står rätt still. De lägre lönerna kombinerat med färre invånare (och därmed bristen på stordriftsfördelar) innebär att små kommuner kan behöva ta ut en högre skattesats för att få ekonomin att gå runt. Enligt SCB:s ”årsbok för Sveriges kommuner” betalar en Danderydbo 57.357 kr i skatt årligen mot Munkforsbons 36.320 kr detta trotts att skatten i Munkfors är 5,3 procentenheter högre än i Nacka. Men vad har dessa siffror egentligen för påverkan på livskvaliteten?

Befolkningens spridning i landsbygdskommunerna innebär även att det ofta behövs mindre enheter inom skola och äldreomsorg. Landsbygdsskolor och äldreboende på mindre orter innebär en ökad livskvalitet för barn som kan gå och cykla till sin skola och för äldre som kan stanna i en välbekant miljö även när de behöver mera omsorg. Småskalighet kostar ibland lite mer, men prioriteras på många håll eftersom närheten anses viktig för just livskvaliteten. I Fokus undersökning blir resultatet det motsatta då ”utgifter för skola ” är kriterie som gör att dessa merkostnader istället ses som negativa.

Stockholm är Sveriges mediala centrum, här bestäms vad som är inne och ute, rätt och fel, norm och abnorm. Därefter förmedlas bilden över landet. Bilden av att det är i staden allt händer och att det är där man ska vara för att lyckas hindrar invånare i de mindre orterna från att känna sig stolta över just sin identitet. Att unga lämnar sin lilla kommun efter gymnasiet för vidare studier eller upplevelser i större städer är både naturligt och utvecklande. Men det är inte bra att dessa unga (och dom som aktivt väljer att stanna kvar) inte tillåts att känna stolthet över den plats som de kommer från bara för att den saknar naturreservat och serveringstillstånd. Det finns stora möjligheter för företagande på landsbygden, men precise som i Stockholm behövs det både entreprenörer och arbetskraft. Utredningar med Stockholmsperspektiv som felaktigt utmålar mindre orter som sämre är inte bara negativt för landsbygdsföretagandet utan även för hela landet.

Man kan misstänka att personalen på Fokus förmodligen själva har valt att bosätta sig i en storstadsregion därför att de värderar storstadens fördelar högre än landsbygdens. Åsikter som säkerligen har påverkat deras val av kriterier för denna högst subjektiva undersökning. Om en tvättäkta lantis valt kriterier för att undersöka ”var det är bra att bo” hade man kanske istället tittat på närheten till den riktiga naturen, avstressande miljöer i vardagen, ren luft, möjlighet till inflytande och allmän trygghet. Då tror jag att kommuner som Munkfors, Grums, Sala och min egen kommun Västervik kommit betydligt högre upp på listan samtidigt som Skånekommunerna och Stockholmsförorterna hamnat utanför topp tio.

Fokus har genom listan åter skapat en riktig ”snackis”, som förtjänar den uppmärksamhet den fått om man bara ser till smart PR-känsla. Men den säger inget om var det är bäst att bo.

En chans till, trillingnötter och valkval..

I morse vid kaffet och den femtielfte diskussionen över köksbordet bestämde jag vem som skulle bli min parlamentariker de kommande åren i Bryssel.

Jag har velat, funderar, läst, argumenterat, tvivlat, retirerat flera gånger de senaste veckorna. Och slutligen, på valdagen, bestämde jag mig.

Jag började fundera på mitt val under Centerstämman i Örebro för en dryg månad sedan. Jag kände redan innan att gammelpartierna misslyckats i sin argumentation och sin handlande när det gäller intigritetsfrågorna.

Och bara för er som inte fattat – det handlar om integritet och mänskliga rättigheter. Inte fildelning.

I Örebro lyckades Centerpartiet totalt schabbla bort integritetsdiskussionen genom en extremt dålig tidsplanering. Det nyinstiftade ”öppenhetsprogrammet” hade getts 1 timer och 30 minuter för debatt och omröstning. Då föregående punkt drog över tiden fanns bara 50 minuter till förfogande.

Det första som då hände var att mötesordförande satte max 30s talartid och streck i debatten. Men hade ju en tid att hålla…

Om detta var medvetet eller omedvetet vet jag inte. Men det lämnade en mycket taskig smak av att man inte vågade ta debatten med de egna. Hanterandet överensstämde inte med vad jag förväntar mig av en demokratisk organisation.

Hur som..
Jag fick en innerlig röst skaka om gammelpartierna och då främst Centerpartiet. Jag läste Deepeds smarta inlägg, Christian Engströms uppmaning om att missnöjesrösta och Johan Hakelius text om Sverige som en valkrets i Europa.

I en tid där många försvarar/förklarar sitt politiska ointresse med att ”jag håller inte med allt som (?) står för” är det inte så konstigt att man väljer ett alternativ som inte kräver att man köper hela Aladdinasken, men både fransk nougat och körsbärslikör. Det är en möjlighet att köpa en mindre ask med bara trillingnöten. Kanske får man lite pralin för pengarna – men om trillingnöten är viktigast/godast så kan det vara värd det. Och så slipper man se åt andra hållet för att slippa körsbärslikören.

Men så kom valdagen..
Jag drog åter igenom argumenten. Och så tänkte jag på Lena Ek. En förbannat bra parlamentariker med helt ok inställning i intigritetsfrågorna (på det nationella planet behövd däremot en uppryckning).

Och jag tillhör en av dom som har åsikter i fler frågor än trillingnöten. Jag bryr mig om jordbrukspolitiken (som måste reformeras), miljöfrågorna (som borde ha EUs huvudfokus) och EU som en stark kraft i världen för fred (för vem skulle annars vara det).

Nu efteråt känns det skönt att jag inte automatröstar på centerpartiet – utan att jag verkligen prövar mitt val. Jag valde att inte utnyttja min demokratisak rätt och missnöjesrösta på Piratpartiet. Men idag vid 14:40 kryssade jag Lena Ek. Men med känslan att om inte gammelpartiet lämnar gammelretoriken och sitt toppstyre så är det förmodligen sista gången.

Stuprör och nånannan-ism

Under dagens demokratiska praktiserande diskuteras en satsning på unga som behöver extra stöd - you can call’em strullpellar. Unga med otrygga hemförhållanden/auktoritetsproblem/överenergi/bad company/beroenden etc etc

Dessa ungas förehavanden påverkar skolan (genom att de kräver mer personal, och även kan störa och skrämma sina skolkamrater), tekniska (sabbade papperskorgar…), socialförvaltningen (kostnader för stöd, service och ev placering), landstinget (bup, akutvård), polisen… Inte allt på en gång. Men mycket tillsammans.

Men när det kommer till frågor som berör många så innebör det inte alltid att det går fortare, eller att satsningarna blir större och mer genomtänkta.

Det innebör allt som oftast att man blir sittande och resonerar om vem som ska ta bollen. Vem som har ansvar att släcka branden i TV:n. Och under tiden sprids den vidare till gardinen och grannlägenheten.
___

Läste en krönikesamling av Herman Lindqvist där han berättade om sina år i Frankrike. När det började brinna i grannens hus dök brandkåren upp på platsen och började en förhandling om priset. När inte husägaren direkt gick med på brandchefens pris, väntade denne helt sonika på att det skulle ”brinna lite mer” – något som gjorde husägaren aningen mer prisokänslig.
____

Stuprörsekonomi hindrar att förståndiga beslut tas. Något som blir ännu tydligare när det är ont om slantar i den offentliga verksamheten och kommunens olika delar försöker minimera sin kostnader – även om det innebär en ökning på annat håll inom samma organisation.

Istället för att diskutera hur vi ska släcka elden – så handlar det om vem som ska stå för brandsläckaren. Allt som oftast någon annan.

När blir vi prisokänsliga?

Vision, mål, verklighet...

Har idag haft sista mötet med Lena Karlberg som förvaltningschef.

En stor förlust för skolbarn, politiskt engagerade och kommuninvånare . Skam, synd och förbannad illgärning.

Hon avslutade med att påminna oss att om vi sätter målet till 85% så kommer vi aldrig nå 93%. Därför ska målet alltid vara 100%.

För att alla unga måste känna att vi tror på att just dom kommer lyckas. För om dom från början tror är de är en av dom 15% som inte kommer få G i matte så är det en självuppfyllande profetia.

Alla måste få känna att de kommer lyckas ...och det är allas ansvar att tro på andras lyckanden.

Demokrati är inga enkla grejer.

De senaste månaderna har jag funderat mycket på vilken typ av inflytande som finns idag och hur land, regioner och kommuner styrs.

* Att det inte är som ”förr” är nog alla överens om – men är det bättre eller sämre?


Fullmäktige idag är på många ställen en sömning församling. Partierna har svårare och svårare att attrahera nya att ta uppdrag.


* Varför engagerar inte politik fler?

Samtidigt möts jag av 18-åringar som delar ut flyers för EP-valet för ett nykomlingsparti. Full engagerade och drivna för att föra fram sina frågor

2008 förutspådde jag att 2009 var året då det på bred front skulle anses coolt att ha ett politiskt engagemang. På samma sätt som trenden vänt i Norge. Vi är inte där än. Men IPRED och FRA har verkligen visat att politiska beslut verkligen påverkar oss – och då inte bara genom hur mycket mer vi ev. får i lönekuvertet efter en borglig seger. Jag hoppas att 2009 blir året då personer med politiskt engagemang gemensamt ställer sig frågan – ”vad kan vi gemensamt göra för våra kommuninvånare även under och efter krisen känner att kärnverksamheterna håller måttet”.

Men för att det ska gå måste den argsinta retoriken (som by the way känns hämtad från krigstiden) förändras. Och istället för att med flit missförstå och feltolka varandra så borde tid läggas på att lyssna och mötas.

Hur anpassar vi den representativa demokratin till nutid/framtid?

Jag vet inte. Vet du?

På allmän begäran...

Har placerat mig på Vedbergskrokens uteplats och tydligen pågår det skolavslutning på andra sidan häcken. Det stör varken mig, eller min slaggande sambo som sover ruset av sig inne i huset.

Efter MOGET övervägande valde jag och sambon att pendla till Hultsfred detta år. Hyra ett rum för 3000kr eller slagga på någons golv kändes inte som ett alternativ. Enligt jämställdhetens lagar så innebär det att Fredrik får öla på torsdag och lördag och köra bil på fredagen. Förmodligen en mycket förståndig ide så ingen av oss längre pallar att hiva glaset tre dagar i sträck. Man blir ju så trött i armen..

Ikväll är alltså min kväll. Men efter att ha kollat igenom programmet så har jag tydligen prickat in en kväll med mycket bra på scenerna. En riktig miss alltså. Timo Rässänen, Sugarplum Fairy, Johnossi och självklart The Hives.


Igår (när det var min uppgift att vara körduglig) strosade jag runt ensam en del på campingen och mellan scenerna. Det kändes lika tryggt som i mitt vardagsrum. Ok. Visst är folk fulla, vinglar tvärs över stigen, sover mot ett plank m.m. men det är ingen hotfull stämning. Inget som skrämmer min trotts allt rätt hariga person. (det enda skrämmande var polisernas hästar som var minst 185cm i manken, inte direkt ridskolestandard…gooddammit!)

Mitt enda besök på Västervik under visfestivalen framkallar dock inte samma minnen. Fulla, otrevliga herrar och damer runt 50 fick mig att hålla god uppsikt åt alla håll, och snabbt återvända till lugnare områden. Jag tror inte att det bara är en generationsfråga.

Han sover än..
Undrar om det finns någon klar gubbe i landet.
Undrar om Terran och co fick tag på någon taxt igår…

"Entreprenörskap i all ära - men vad är det för fel på vanliga jobb?"

Det var härligt att vara tillbaka i Huffre igår. Och dagen startade fantastiskt. Min fantastiska vän och utmanare”Astrid Lindgrenshembygd”-Jytte anordnade en konferens tillsammans med Rektorsakademi-Fredrik där frågan. ”Entreprenörskap i all ära, men hur gör vi vanliga jobb attraktiva?” Frågan är formulerad av forskaren Peter Waara som även tittat på ungas syn på framtiden på landsbygden. Alltså en guru i mina kretsar.

Per Dahlbeck från lärarutbildningen på Malmö Högskola pratade om problemet som nya lärare ställs inför, där den dialogbaserade och formativa utbildningsmetoden som de lärt sig inte passar in på auktoritärt/traditionellt skolade elever.

Uppmaningar från läraren om ”skriv det ni tänker på när ni hör ordet kärlek, hur känner nu, vilka färger ser ni, vad händer?” bemöts av ”hur många sidor?”.
Om läraren då förklarar att mängden inte spelar roll, utann att det är innehållet som är det viktiga – kontrar eleven med ”så då behöver jag inte skriva något..”

Per Dahlbeck har märkt att det dröjer inte många år innan dessa lärare har trillat in i den traditionella rollen och med en suck svarar – minst ett A4.


Jag hade även förmånen att få lyssna till Mats Trondman för första gången. Under 90 minuter lyfte han fram sin forskning på ett sätt som vara beblandat med mycket humor. Från att den unga människan har strävat efter att bli något – så strävar dagens unga efter att bli någon. Man ÄR inte längre sitt yrke, utan det går mer mot att man ”jobbar som”…

En annan mycket relevant sak är den förlängda tonårstiden, och glappet mellan barn och tonåring. Att bli ”vuxen” är inte lockande. Sjävl kom jag på mig själv, då jag för några månader sedan gjorde ett ”din egentliga ålders”-test på facebook. Genom att svara på en massa frågor om hur jag bodde, vad jag föredrog för mat, hur ofta jag dricker öl och vilken typ av anställningsform jag har så beräknades min ålder.

Jag blev 39,5år. Det första jag gjorde var att radera applikationen från min sida. Inte fan vill jag verka vara 40. Även om jag trivs alldeles utmärkt med mitt jobb, mitt hus, min bil och min smak för mild cognac och rökig whisky.


Peter Waara så slutligen hade sammanfattat en hel hög med svar på den ovanstående frågan. En trendlinje verkade vara att det behövs bra förebilder som visar upp de yrken som inte går ut på att synas i tv eller höras i radio.
Hur vuxna pratar om dessa yrken spelar större roll än vad man kan tro. Många vuxna pratar om ” det är lovvärda personer som arbetar inom vården, det är ett viktigt och bra jobb”. Samtidigt som de säger till sina egna barn ” du ska ju plugga vidare och bli något inom juridik/media/utveckling”

Sverige behöver inte en befolkning där 50% har 120 högskolepoäng. Istället behövs folk som trivs på sitt jobb och som inte är rädda för att skola om sig om motsatsen visar sig. Vi behöver även arbeten som låter sina anställda vara entreprenöriella på arbetsplatsen.

En fantastisk bra dag. Jag har ett fantastiskt bra jobb…

Patrasket förstörde min lördag

För några månader sedan var vi på kontoret på en kurs i konflikthantering - ”så hanterar du besvärliga personer”. Heldagen på ett hotell i Norrköping har jag inte tänkt så mycket på sen dess, men idag fick jag en helt ny förståelse för vad de snackade om.

Lennart Linden pratade om hur hjärnan på en person som blir arg nästan slutar fungera. Man kan inte längre resonera, men slutar lyssna och mer än hälften av ordförrådet bara försvinner. Han kallar detta för att man går in i en ”röd zon”.

Som ”kombatant” i det här läget är det bara att lägga ner och ta det lugnt tills vederbörande lugnat ner sig och kommer in i grön zon istället. Det går ju ändå inte att resonera med någon som bara har halva hjärnan igång..

Jag skrattade gott den där dagen i Norrköping när ha drog sina exempel på hur korkat folk beter sig när de är arga. Personer som kör efter bilar som beter sig konstigt i trafiken och hytter med näven. Eller som står och skriker könsord bredvid den grönvita planen..

Personer som känner mig tror jag beskriver mig som en rätt så lugn person. Jag blir helt enkelt sällan arg. Inte ens när den demente herren gjorde så att min nya bil fick spendera 3 månader på verkstaden så blev jag arg. Eller jag trodde då att jag var arg, men uppenbarligen inte.

För idag hände det..

Fredde B och jag startade dagen med att ta en sväng på stan. Jag skulle hämta paket och köpa pärlor på Hobbyhärvan och han skulle plikttroget uppdatera vastervik.se.

I korsningen utanför H&M stod 10-12 personer från svenska motståndsrörelsen med fanor och flygblad. Patrask.nu. När jag passerade för tredje gången och de för tredje gången försökte trycka ett flygblad i näven på mig så brast det. Jag gick in i röd zon.

Efteråt var jag så arg så att jag skakade och nu, 3 timmar senare så har det fortfarande inte släppt. Men jag har klivit ut ur ordlösheten…

Det är ändå rätt fascinerande att de bara genom sin blotta närvaro stör mig så att jag inte längre fungerar riktigt. Dessa personer står för en syn som jag varken kan förstå eller acceptera. De är motståndare till att ”främlingar” jobbar som poliser, anser att judeutrotningen under andra världshistorien är ett påhitt och att kungen sviker Sverige när han pratar om mångkultur, De säljer böcker om rasbiologi och hyllningar till Hitler.

På sin hemsida skriver de att de ”representerar ett folk, kultur och historia”, vilket stör mig enormt. De här människorna representerar varken mig, eller de flesta utav den svenska befolkningen. Jag känner ingen som har sådan förvriden syn på människor och historia och helt saknar empati som de här unga förvirrade pojkarna. Och då påstå att de ”företräder ett särintresse – svenskarnas” är en redig lögn. För svenskarna i allmänhet, och jag i synnerhet tycker inte som svenska motståndsrörelsen. Det är bara att titta på senaste valet där deras politiska företrädare ”nationaldemokraterna” fick 3064 röster. ”Sverigedemokraterna” (som patrasken själva tycker är för mesiga) fick visserligen 2,95% av den totala röstmängden, men är ändå en ytterst marginell del i Sverige i stort.

I alla fall tillräckligt marginell för att man inte kan påstå att dessa förvridna pojkar företräder Sverige eller svenskarna.

De saknar de värderingar som jag anser vara grundläggande för att fritt och öppet samhälle. De skriver på sin hemsida att "Den nationella befrielsekampen skall inte följa några vedertagna ”konventioner” eller regler.” Vad kan vi vänta oss av dessa småpojkar framöver? I veckan grep polisen en grupp som planerade ett attentat i Västervik. Kamrater till dessa pojkar har gripits och dömts för brott som misshandel, mord och rån. De utnytjar de demokratiska möjligheterna när det passar dom, men har inga problem att bryta mot de samma om det främjar deras syfte. Vad kommer hända om de någon gång får makten?

Jag tror på demokrati och är förbannat glad att jag är född i ett land där jag fritt kan uttrycka min åsikt. Det innebär att jag även måste låta patrasket uttrycka sin. Men det tar emot.

Påstå inte att ni representerar Sverige, för det är även mitt land.

Du vet att din tidning har lite att skriva om när..

..de skriver om konstiga gatunamn. Hade inte föreningen Jilsmo-Bloms lilla villa legat på just den adressen hade det varit fullkomligt ointressant. Nu är det bara ointressant.

Dags att byta parti??

Eller är det bara verklighetsförankringen som saknas?

här

Girig på mer makt än tillåtet?

I VT har vi kunnat följa diskussionerna om doktorns vara eller inte vara i Överum. Förhandlingarna har strandat då parterna står för långt ifrån varandra. Majoriteten i landstinget har nog känns sig lite attackerad av både befolkning i Överum och (moderat) lokal tidning . Det var nog det som fick landstingsrådet Ann Hellenborg (mp) att ta bladet från munnen när frågan om läget i förhandlingarna kom upp.

I början av artikeln säger Hellenborg ”Jag känner till hur förhandlingarna fortlöper men som politiker kan jag inte gå in och styra.”

Detta verkar hon dock ha glömt bort i slutet av intervjun då hon utbrister ”Jag kan bara säga: girig vill ha mer.”

Att sedan tro att denna kommentar inte blir vägledande i tjänstemännens arbete är skrattretande.

Hellenborg visar i artikeln att hon är fullt medveten om vad gränsen går mellan tjänstemännen och politikernas ansvarsområden. Men trotts kunskapen trampar hon över, rejält över.

Usch