Inte dummare än stadsbon..

Min fiskfanatiske Stockholmskollega skickade över följande utmärkta Hekeliuskrönika, som får mig att tänka på följande tre saker

1. Ett samtal som jag och Fredde hade för någon vecka sedan, då när den första, och hittills enda, snön kom. Hemma på Storgatan pustade vi ut och tackade vår lyckliga stjärna (läs: ”vår inte allt för solskensglada bilmekaniker”) över att alla åtta däcken var sedan två dagar tillbaka försedda med dubbar. Med denna vetskap ironiserade vi över den totala chocken som infunnit sig i Stockholm. ”Va kommer det snö? Här? Nu?!” och ”Varför har ingen plogat? Överallt? Redan?!” Mysandes bredvid kakelugnen log vi åt nyheterna att ”desperata stockholmare har lämnat sina bilar längst vägarna och gått istället. Något som försvårar framkomsten för plogbilarna och andra trafikanter”.
2. Under ett styrgruppsmöte för ett av projekten som jag arbetar med skriver vår 13åriga praktikant. ”Vi lantisar är inte mer korkade än er storstadsbor”. Tror inte att han riktigt förstod hur skarpt han formulerade sig.
3. Den krönika som Anders Isaksson skrev den 23februari om Anna Kindberg Batras (m) genialiska uttalande ”Stockholmare är smartare än lantisar” Anna hade just fått 360 000 kronor från MUF inför valkampanjen 1998. Dåvarande MUF ordförande uppvuxen i Arvidsjaur och Skellefteå tyckte nog inte att det var så bra sagt. Bra gick det inte för Anna eller för Moderaterna i det valet, men nu 8år senare kan man nå henne på en @regeringen.se-adress. Anders Isaksson tyckte att Anna gjort helt fel som bett om ursäkt, något som han motiverade av att pliktverket just utkommit med ny statistik på sina intelligenstest som visade högre snitt i storstadsregioner än i landsbygdsregioner.

Det hela landar i vad vi behöver för kunskaper beror på var vi bor.

Tänk dig att du kör en bil en sen kväll på 34:an mellan Kisa och Vimmerby (kan vara svårt om du tillhör en av de där storstadsborna som helt och hållet kan förlita sig på pendeln, bussen och tunnelbanan, och således inte skaffat sig det ”rosa kortet”). Tallskogen står tät på båda sidor om vägen och dom ända ljusen som du ser är stjärnorna och dina egna helljus. Plötsligt hoppar något upp på vägen framför dig. Du försöker gira och hör hur det plötsligt smäller till, först i fronten och sen i däcket. Bilen börjar kränga och dra åt sidan. Du saktar in och undrar ”vad i helvete” det va som hände.

Halvvägs ner i diket ligger ett rådjur med krossad bakdel och skriker. Och ditt ena bakdäck har ett lufttryck som är noll. Vad gör du?

Som boende i trakter med många små vägar och många stora vilt pustar man ut och är glad över att det inte var en älg. De riktigt förberedda plockar fram morakniven från handsfacket och tar slut på lidandet. Andra drämmer i med fällkors (som vi ändå måste plocka fram för att kunna byta bakdäcket) eller backar över rådjuret. Brutalt men ändå det bästa för båda. Sen är det bara att plocka fram domkraft, reservhjul och varningstriangel. Ringa efter hjälp? Varför? Ändå ingen täckning på någon av dem…

Miljön man lever i ger en de kunskaper man behöver för att leva i just den miljön. Att kunna lista ut vilken figur som är mitt emot stjärnan på kuben, eller vilken siffra som kommer sen i talföljden hjälper inte dig när bilen, traktorn, moppen eller hästen gått sönder.

När de forna europerena i Amerika gjorde intelligenstest på indianerna blev de förfärade över deras låga kunskapsnivå. Undrar om indianerna blev lika förfärade när de några år tidigare hittade ett gäng utsvultna européer på stranden som inte viste hur de skulle ordna mat.