Ge mig maaaat!

Mamma kallar det för fågelungsmage.
Jag för "akut hunger".
Helt plötsligt (men knappast oväntat) så sätter den igång och brölar så att folk fnissar. Många hävdar dock att det är bästa att mota olle i grind, och äta innan den obehagliga hungerkänslan infinner sig. Många klarar av att äta även om de inte är hungriga.
Men inte jag.
Min ekvation lyder: 0*hunger+mat=illamående alt magont
och tyvärr även: tom mage = 100km/h → ∞ hunger

Från ord till handling. Nu måste jag ut på jakt.

hemkryddad nubbe men ingen sång.

Skärgårdslivet är något som jag kan vänja mig vid. Lätt. I onsdags samlades Kustlandets alla nio anställda på kajen i Västervik för att med turbåten Sladö ta oss ut till Idö Lotsutkik.
med På båten fanns även 4 vagnar med mat till restaurangen, och jag som tidigare pratat om hur lätt det är att få anmärkning på mathanteringen i restaurangbranschen om man inte direkt kastar in maten i kylen, fattade inte hur man kan låta restaurangråvaror åka båt i solen i en timme för att sedan armkraft släpas upp för en kulle och slutligen in i ett kök. Från Kyl till kyl. app. 2h. På vägen passerade vi Spårö Båk, som är ett gammalt sjömärke, men idag mest används i den Västervikska marknadsföringen. Skepparen drog nån gammal skröna om vilseseglande vissångare. Söt som socker är det lilla tornet i alla fall.


Lite måste jag dock fundera på hur i helvete de lyckats släpa upp de 1kubikmeter stora granitblocken för berget. Kanske är det lika förundrande hur de orkat släpa upp alla köksutrustning och mat för klippan där restaurangen ligger. Turen var så mysig så att Fredde och jag släpade med sig våra respektive familjer ut dit på Lördagen, tyvärr sken inte solen lika mycket som på midsommaraftonen, men jag tror nog att det blev en lyckad resa ändå. Midsommarafton ja. Jag hade förberett med paj, mousse, foccasia, kanelbullar, lime och citronmelisskryddad nubbe samt pannacotta. Och jag tyckte nog att det blev så där trevligt och mysigt som det bara kan bli när förväntningarna är lagom och allt bara flyter. Att sedan vädret var det bästa som vi haft på en midsommarafton någonsin var som grädde på gubbarna.
Skönt var det också att jag och Fredde äntligen fick klart lägenheten. Sissodär 10 minuter innan Arne och Kristina klev in genom dörren stod det fortfarande kartonger på golvet i gästrummet. ”phuu” Vi hade räknat med att den osmidiga midsommartrafiken skulle släppa fram dom först till två, men folktomma gator gjorde att våra gäster kom vid 12 redan. Inte konstigt att planeringen nästan sprack.

Är det bara jag som fastnat för det där japanska sifferkrysset som ploppat upp i Aftonbladet och expressen på sistone? Inte? Eller? Jag sitter som fängslad på kvällarna, och så länge som hjärnan går för högtryck så finns det inte ens utrymme för en gäspning. Måste tillslut tvinga mig lägga ner pennan och sluta ögonen, allt medan siffrorna hoppar fram och tillbaka innanför ögonlocken.

Ikväll är det en tur till Hultan som står på schemat. Det ska kastas och slängas och städas och putsas en massa, och nu kan vi inte skuta upp det mera. Rapporten har kommit att macken ska blivit av med sitt flipper i alla fall.

Jag måste även till Vimmerby och prata med de där tattarna som lackade om plommon förra året. Hon har blekts! Är nu två nyanser (minst!!) ljusare på nosen och rumpan. Är medveten om att det kanske är mest synligt för Lottiögon men vid en påpekan kan även en färgblind se det. Om jag ville ha ett flerfärgat fordorn hade jag väll skaffat mig en en skrotdelslagad gammal 240.

Atschioooo..

Förklarade just för mina arbestkarmater att jag drabbats av min årliga midsommarförkylning. Fick några gliringar om att det kanske berodde på att en viss festival genomfördes i helgen, och att jag då hade varit ute och svirat allt för sent på natten. Tror nog att de knäckte nöten där.

Festivalen var i helhet lyckad. kunde verkligen kopla av och njuta av att inte känna något som helt ansvar. Missade visserligen (som alltid) mycekt som man velat sett, men de evigt avbrutna promenaderna med killen, då det skulle stannas och hälsas på en den ena, en den andra, gjorde det rätt skönt att sitta still oxå.

Gladast blev jag av Timbuktu
mest 14is blev jag under Winnerbäck
fnissigast. under middagen
überfemenistargast under Snoop.
"va vad det jag sa" under Snoop.
Sörsta "va??!" - Kent är inbokade på Hotel hulingen
Konstigast. papfigurer med eget hotellrum.
??????. jubileumskavalkaden
Mest bakis. min fredde såklart
piggast - lotti på söndagsmorgonen
överkördavenångvältochmestkolaibollen. lotti på söndagsmorgonen.
intresantaste fyndet i macken när Hophopkollot dragit. fyra tomma sneakerskartonger
mest användbara fyndet i macken när Hophopkollot dragit. mat i kylen
otevligaste fyndet i macken när Hophopkollot dragit. snook-strumpor
mest oväntade fyndet i macken när Hophopkollot dragit två handdukar


Idag borde jag legat hemma och vilat upp mig. Om jag inte fått den där bullen av Gustaf så hade jag nog inte heller överlevt så här länge.

Dock var det inte jag som fick upsöka vårdcentralen idag. Jytte kom till den Gamle-byn i fin fin form, och lämnade med värsta mega bandaget kring data/skriva/golf-fingret. Aj, aj, aj..

Snörvel.

Åsna på väg in i drakens käftar, igen

under armen, ner över revbenen
från rumpan, och ner till knävecket
framsidan på låren
överarmarna
ont.
ont ont.

Fredrik lyckades efter en lång tids övertalningsförsök locka med mig till tortyrkammaren. På utsidan ser den rätt så harmlös ut, som en slumrande 70-tals byggnad i gammal Vivo-förpackning. Skylten som hänger över dörrn borde dock få en att reagera. Jag gjorde inte det, utan traskade rakt in i drakens käftar.
Gamleby Träningscenter.
Det hela blev ju inte bättre av att fredde lyckades känna ägaren till stället, som glatt instruerade oss, hur man på bästa sätt tar sig igenom banan av tortyrhinder. Jag fick reda på att mina understa överarmsmuskler är skrattretande klena, men att jag har hyfsat stark rygg och axlar. Fast det generella omdömet var nog ändå ”rätt klen”.
Det är lätt att vara efterklok. Och att jag inte kom på det hela tidigare får jag betala för nu med stela ben, ankliknande gång, bristande armkraft och ont, ont, ont.
Det finns ju en anledning till att jag hållit mig borta från detta. Jag vet att det alltid blir så här. Det kan kännas rätt så kul när man håller på, man känner sig ruggigt duktig efteråt och har sedan ont i en vecka.

Jag tänker här skylla allt på Fredrik. Han sa att jag absolut inte behövde träna, men att det alltid är bra att röra på sig. ”du är så fin som du är, men…” ”det blir mycket lättare för mig om du är med…” ”dina ryckningar i benen kommer att förevinna på en vecka…” Jo ja tackar, benen på den här ladyn är så stela att de inte skulle kunna rycka även om de hemskt gärna skulle vilja det..

Och för några timmar sen kom ett mail.
”Ska du med och träna idag”
Alla som nu läst ovanstående förstår att valet är fruktansvärt enkelt.
Jag sa ja.
Jag gick på en enkel igen. ”träningsverken går över mycket snabbare om du tränar”

Skriver jag inget i morgon beror det förmodligen på att jag har träningsvärk i armarna och inte kan lyfta dom upp på tangentbordet..

Inte alls som tiden...

Det finns vissa saker som jag saknar med mitt forna liv på RockCity. Som när jag gick in till Stefan i biblioteket, tog en kaffe och passade på att snacka lite skit med Dansken som satt där och spelade online-poker. Lyssna på någon ny låt som slöve laddat ner.
Eller när jag efter lunch gick bort till Skrikhult - för att återigen deklarera att jag avskydde musiken som de spelade. Olof satte alltid på något nytt "hemskt" som jag kunde "rasa" mot. Promenaderna till restaurangen, för att slänga käft med Snygg-Tryggve. ;)
Eller alla dom gångerna då jag gått bort till Åsa eller Hanna för att beklaga mig, eller bara för att jag kännt för att släppa jobbet för en stund. Och förstås - sist men inte oviktigast - Jyttes fyrkant, en plats att gå till när jag behövde inspiration och motivation. Lite saknar jag även de långa promenaderna i gatan, då man varit på jakt efter någon som verkar ha försvunnit från husets yta.

Kanske är det själv promenaderna som jag saknar?

Jag har kanske 200 steg till jobbet. På ett avstånd som är kortare än från gatan-baren till metropolrestaurangen, har jag tre prima krogar att välja på vid lunchtid. Som från Anna Lena till toaletterna ligger den närmsta - eller, det är nog kortare ändå.
Mina promenader till kafeautomaten där, har ersats med en 12 steg till vattenkranen.
Jag skulle inte vara förvånad om jag går mindre än 1000 steg på en dag. Skrämmande.
Benen pirrar och rycker, och jag börjar alvarligt fundera på om jag inte måste börja träna på gym. Skrämmande.
Jag tar konstiga Vanhedensteg när jag väl reser mig från stolen, för att lixom släppa ut lite extra energi. Det är skrämmande!

Får ta och hitta något sätt att ersätta promenaderna.
Det andra blir svårt.