hemkryddad nubbe men ingen sång.

Skärgårdslivet är något som jag kan vänja mig vid. Lätt. I onsdags samlades Kustlandets alla nio anställda på kajen i Västervik för att med turbåten Sladö ta oss ut till Idö Lotsutkik.
med På båten fanns även 4 vagnar med mat till restaurangen, och jag som tidigare pratat om hur lätt det är att få anmärkning på mathanteringen i restaurangbranschen om man inte direkt kastar in maten i kylen, fattade inte hur man kan låta restaurangråvaror åka båt i solen i en timme för att sedan armkraft släpas upp för en kulle och slutligen in i ett kök. Från Kyl till kyl. app. 2h. På vägen passerade vi Spårö Båk, som är ett gammalt sjömärke, men idag mest används i den Västervikska marknadsföringen. Skepparen drog nån gammal skröna om vilseseglande vissångare. Söt som socker är det lilla tornet i alla fall.


Lite måste jag dock fundera på hur i helvete de lyckats släpa upp de 1kubikmeter stora granitblocken för berget. Kanske är det lika förundrande hur de orkat släpa upp alla köksutrustning och mat för klippan där restaurangen ligger. Turen var så mysig så att Fredde och jag släpade med sig våra respektive familjer ut dit på Lördagen, tyvärr sken inte solen lika mycket som på midsommaraftonen, men jag tror nog att det blev en lyckad resa ändå. Midsommarafton ja. Jag hade förberett med paj, mousse, foccasia, kanelbullar, lime och citronmelisskryddad nubbe samt pannacotta. Och jag tyckte nog att det blev så där trevligt och mysigt som det bara kan bli när förväntningarna är lagom och allt bara flyter. Att sedan vädret var det bästa som vi haft på en midsommarafton någonsin var som grädde på gubbarna.
Skönt var det också att jag och Fredde äntligen fick klart lägenheten. Sissodär 10 minuter innan Arne och Kristina klev in genom dörren stod det fortfarande kartonger på golvet i gästrummet. ”phuu” Vi hade räknat med att den osmidiga midsommartrafiken skulle släppa fram dom först till två, men folktomma gator gjorde att våra gäster kom vid 12 redan. Inte konstigt att planeringen nästan sprack.

Är det bara jag som fastnat för det där japanska sifferkrysset som ploppat upp i Aftonbladet och expressen på sistone? Inte? Eller? Jag sitter som fängslad på kvällarna, och så länge som hjärnan går för högtryck så finns det inte ens utrymme för en gäspning. Måste tillslut tvinga mig lägga ner pennan och sluta ögonen, allt medan siffrorna hoppar fram och tillbaka innanför ögonlocken.

Ikväll är det en tur till Hultan som står på schemat. Det ska kastas och slängas och städas och putsas en massa, och nu kan vi inte skuta upp det mera. Rapporten har kommit att macken ska blivit av med sitt flipper i alla fall.

Jag måste även till Vimmerby och prata med de där tattarna som lackade om plommon förra året. Hon har blekts! Är nu två nyanser (minst!!) ljusare på nosen och rumpan. Är medveten om att det kanske är mest synligt för Lottiögon men vid en påpekan kan även en färgblind se det. Om jag ville ha ett flerfärgat fordorn hade jag väll skaffat mig en en skrotdelslagad gammal 240.