Åsna på väg in i drakens käftar, igen

under armen, ner över revbenen
från rumpan, och ner till knävecket
framsidan på låren
överarmarna
ont.
ont ont.

Fredrik lyckades efter en lång tids övertalningsförsök locka med mig till tortyrkammaren. På utsidan ser den rätt så harmlös ut, som en slumrande 70-tals byggnad i gammal Vivo-förpackning. Skylten som hänger över dörrn borde dock få en att reagera. Jag gjorde inte det, utan traskade rakt in i drakens käftar.
Gamleby Träningscenter.
Det hela blev ju inte bättre av att fredde lyckades känna ägaren till stället, som glatt instruerade oss, hur man på bästa sätt tar sig igenom banan av tortyrhinder. Jag fick reda på att mina understa överarmsmuskler är skrattretande klena, men att jag har hyfsat stark rygg och axlar. Fast det generella omdömet var nog ändå ”rätt klen”.
Det är lätt att vara efterklok. Och att jag inte kom på det hela tidigare får jag betala för nu med stela ben, ankliknande gång, bristande armkraft och ont, ont, ont.
Det finns ju en anledning till att jag hållit mig borta från detta. Jag vet att det alltid blir så här. Det kan kännas rätt så kul när man håller på, man känner sig ruggigt duktig efteråt och har sedan ont i en vecka.

Jag tänker här skylla allt på Fredrik. Han sa att jag absolut inte behövde träna, men att det alltid är bra att röra på sig. ”du är så fin som du är, men…” ”det blir mycket lättare för mig om du är med…” ”dina ryckningar i benen kommer att förevinna på en vecka…” Jo ja tackar, benen på den här ladyn är så stela att de inte skulle kunna rycka även om de hemskt gärna skulle vilja det..

Och för några timmar sen kom ett mail.
”Ska du med och träna idag”
Alla som nu läst ovanstående förstår att valet är fruktansvärt enkelt.
Jag sa ja.
Jag gick på en enkel igen. ”träningsverken går över mycket snabbare om du tränar”

Skriver jag inget i morgon beror det förmodligen på att jag har träningsvärk i armarna och inte kan lyfta dom upp på tangentbordet..