Stuprör och nånannan-ism

Under dagens demokratiska praktiserande diskuteras en satsning på unga som behöver extra stöd - you can call’em strullpellar. Unga med otrygga hemförhållanden/auktoritetsproblem/överenergi/bad company/beroenden etc etc

Dessa ungas förehavanden påverkar skolan (genom att de kräver mer personal, och även kan störa och skrämma sina skolkamrater), tekniska (sabbade papperskorgar…), socialförvaltningen (kostnader för stöd, service och ev placering), landstinget (bup, akutvård), polisen… Inte allt på en gång. Men mycket tillsammans.

Men när det kommer till frågor som berör många så innebör det inte alltid att det går fortare, eller att satsningarna blir större och mer genomtänkta.

Det innebör allt som oftast att man blir sittande och resonerar om vem som ska ta bollen. Vem som har ansvar att släcka branden i TV:n. Och under tiden sprids den vidare till gardinen och grannlägenheten.
___

Läste en krönikesamling av Herman Lindqvist där han berättade om sina år i Frankrike. När det började brinna i grannens hus dök brandkåren upp på platsen och började en förhandling om priset. När inte husägaren direkt gick med på brandchefens pris, väntade denne helt sonika på att det skulle ”brinna lite mer” – något som gjorde husägaren aningen mer prisokänslig.
____

Stuprörsekonomi hindrar att förståndiga beslut tas. Något som blir ännu tydligare när det är ont om slantar i den offentliga verksamheten och kommunens olika delar försöker minimera sin kostnader – även om det innebär en ökning på annat håll inom samma organisation.

Istället för att diskutera hur vi ska släcka elden – så handlar det om vem som ska stå för brandsläckaren. Allt som oftast någon annan.

När blir vi prisokänsliga?

Vision, mål, verklighet...

Har idag haft sista mötet med Lena Karlberg som förvaltningschef.

En stor förlust för skolbarn, politiskt engagerade och kommuninvånare . Skam, synd och förbannad illgärning.

Hon avslutade med att påminna oss att om vi sätter målet till 85% så kommer vi aldrig nå 93%. Därför ska målet alltid vara 100%.

För att alla unga måste känna att vi tror på att just dom kommer lyckas. För om dom från början tror är de är en av dom 15% som inte kommer få G i matte så är det en självuppfyllande profetia.

Alla måste få känna att de kommer lyckas ...och det är allas ansvar att tro på andras lyckanden.

Demokrati är inga enkla grejer.

De senaste månaderna har jag funderat mycket på vilken typ av inflytande som finns idag och hur land, regioner och kommuner styrs.

* Att det inte är som ”förr” är nog alla överens om – men är det bättre eller sämre?


Fullmäktige idag är på många ställen en sömning församling. Partierna har svårare och svårare att attrahera nya att ta uppdrag.


* Varför engagerar inte politik fler?

Samtidigt möts jag av 18-åringar som delar ut flyers för EP-valet för ett nykomlingsparti. Full engagerade och drivna för att föra fram sina frågor

2008 förutspådde jag att 2009 var året då det på bred front skulle anses coolt att ha ett politiskt engagemang. På samma sätt som trenden vänt i Norge. Vi är inte där än. Men IPRED och FRA har verkligen visat att politiska beslut verkligen påverkar oss – och då inte bara genom hur mycket mer vi ev. får i lönekuvertet efter en borglig seger. Jag hoppas att 2009 blir året då personer med politiskt engagemang gemensamt ställer sig frågan – ”vad kan vi gemensamt göra för våra kommuninvånare även under och efter krisen känner att kärnverksamheterna håller måttet”.

Men för att det ska gå måste den argsinta retoriken (som by the way känns hämtad från krigstiden) förändras. Och istället för att med flit missförstå och feltolka varandra så borde tid läggas på att lyssna och mötas.

Hur anpassar vi den representativa demokratin till nutid/framtid?

Jag vet inte. Vet du?