Den som sa det, han var det

Följande brev har skickades till Teysir, deltagare i den mindre sevärda dokusåpan "Toppkandidaterna". Innehållet, som är skrämmande och förnedrande är även komiskt på något vis. Brevskrivaren anklagar Teysir, och alla andra icke-svenskar för att vara analfabeter och efterblivna. Och själv kan han/hon inte ens stava till Sverige.

"Hej svartskalle från afrika!!!
Såg dig i godmorgon Sverige häromdagen. Du pratade om din medverkan i toppkandidaterna och att du tyckte att du var rätt person att bli blivande politiker i vårat land Sverige. Hmmm du glömmer att du inte är äkta svensk och inte född här. Du har en afrikansk bakgrund som skiljer sig kraftigt från vårt intellingenta och högt uvecklande land Sverge!!! du glömmer att de dina analfabeter till föräldrar kom hit från från dumma, smutsiga efterblivande på alla områden i mänsklig utveckling!!Ni fick här all uplysining om hygien och hur man ska leva civilliserat. Ni fick här se hur elektriskt jus fungerar, hur man äter med kniv och gaffel på en tallrik och stol sittande vid ett bord och inte som i ditt land i afrika.Du fick här en säng kuddar och fina handukar, bindor fina trosor bekväma skor så att du inte ska gå barfota i ditt land svartskalle!!!! Ni fick lära er hur man andvänder dush och badkar, och borstar tänderna med tandkräm och tandborste, hur man andvänder en toalett och hur man spolar den. NI lärde er hur man åker kollektiv trafik och hur man går till tandläkare och sjukhus. Vet ni ens av dagis är förnågot. Du och dina föräldrar fick en lyxlägenhet med tträgolv och elektrisitet året om. Ni fick ett kylskåp dammsugare ugn datorer hemma och i skolan. Så lilla svartskalle från svarta Afrika, ett land med Woodu och AIDS, månggifte och analfebtaism och pest. Du är helt olämplig för att bli politiker du är istället okunig, ful och kolsvart. du är naiv och vet inget om livet. UT MED DIG FRÅN SVERIGE snarrast svartskalle från afrika." taget från svt.se

Och så finns det dom som vill införa språktester för medborgarskap. Hur gör vi med de ur-svenskar som inte klarar det?

Tack för att jag får vara vuxen.

Konstiga saker man utsätter sig för i jobbet. Förra veckan reste jag till två av områdets stora gymnasieskolor och försökte kränga möjligheten att om 20 000pix till sin ide.

Hade inte tittat så noga i kalendern, och det var väll därför som jag halvvägs kom på att det nog inte skulle vara en vanlig dag på skolan. Det var ju ”Valentines Day”. Mest bullshit egentligen tycker jag nog, och en möjlighet för chokladfabrikanter, nalletillverkare och blomsterbud att håva in lite extra, även om jag djupt uppskattar de blekrosa tulpanerna från Bolmman.

Well, när jag stod där i korridoren och försökte skapa uppmärksamhet kring mig själv, min tröja, och min storbildspowerpoint på väggen så gjorde jag följande iakttagelser.
1. Alla var förbannat stressade. Folk passerade mig i en hastighet som jag endast har när jag håller på att missa bussen, eller försöker ta mig runt elljusspåret.
2. Korridoren är en Catwalk. (Det kan visserligen förklara det höga tempot.) Aldrig har jag sett så många uppklädda personer på samma plats. Det som gäller nu för oss females är tydligen många halsband, höga stövlar, tighta jeans och tröjor, breda skärp med stora spännen, och mycket, mycket smink. För killarna är det märkeshoods, märkes t-shirts och märkerskor. Bör även toppas med märkeskeps. Så nu vet ja..
3. Handikappade bör undvikas. Hemskt? Jag såg verkligen hur folk slog tre meters lovar runt eleverna från särskolan, (och de har verkligen koll på vilka dom är också, då det inte alltid syntes på dom att dom hade ett handikapp). Det verkar även finnas en tremetersgräns i Cafeteriakön om det står en handikappad före. Smakligt…
4. Håll koll på din rang. I korridoren möts både de som av någon märklig allsmäktig ande utsetts till de populära, och de som av samma konstiga självklarhet blivit skolans ”loosers”. Sen finns det förstås en relativt stor grå massa där i mitten, där majoriteten hamnar, och där de flesta försöker sträva uppåt. Om man tillhör någon av ytterligheterna så verkar det vara viktigt att inte mötas. Detta löser sig självt eftersom att de som tillhör det lägsta kastet, helt enkelt kastar sig undan när skolans primmadonnor kommer framrusandes i högklackade stövlar (något som förmodligen är det smartaste då det ser på de flesta i sin omgivning med en blick som ser ut att gå rakt igenom de flesta andra)
5. Konkurrens är inte tillåtet. Rektorn kom och medlade mellan Elevrådet och UF-företaget som båda sålde rosor, dom ena lite billigare än dom andra. Det fick man tydligen inte, och vipps!, så hade det motvilligt bildats en kartell på rosmarknaden. Är det så vi lär ut företagsamhet till framtidens ledare?

Så där stod jag, och fick plötsligt en enorm förståelse för min tid i systemet. Skolan är den viktigaste tiden i hela livet, för det är då som man lägger grunden för vem man ska vara tills man blir 107 och trillar av pinn. Och under den tiden, då man endast borde koncentrera sig på att forma sig själv, sina värderingar och kunskaper är man fullt upptagen med att välja läppglans, fixa håret och skaffa attityden som tar en igenom dagen.

Fy fan, vilket helvete de lever i. Varje dag. Hoppas att de snart växer ur skiten.

Gjorde testet på Aftonbladet.se

Det är nått som inte stämmer här. Inte fan kan jag bli 107 år. Jag som inte motionerar och som sitter fastsvettsad vid mitt skrivbord hela dagarna. Har kronisk hosta och är konstant förkyld. Men det är väll bara att tacka och ta emot. Och planera vad jag ska göra de kommande 82 åren.

Tror inte tidningen är riktigt serriös.

Trist? Bra som fan!

De senaste veckorna har känts kanonbra. Vet inte varför. Vet inte heller hur jag kom och tänka på det. Det är ju lixom väldigt sällan som man funderar på hur man mår, när man mår bra. Kom samtidigt på att det kan bero på att jag och blomstret inte haft så mycket som ett litet kärleksgnabb på jag vet inte hur länge. Men det är nog något mer än så.

Konstigt är att jag under samma tid har känt mig fruktansvärt tråkig. Jag har ett vanligt kneg, en vanlig sambo, som även han har ett vanligt jobb, båda med lagom lön. Vi har varsin bil, en normalfin lägenhet, har halvtråkiga vanor och fritidssysslor. Drömmer om hund, men har inte riktigt tid för det än. Jag har en normalsnygg H&M-influerad klädstil som just nu går i brunt och grönt, och stora ambitioner som jag sällan orkar ta tag i. Torrt som fan.

Och samtidigt så känner jag mig alltså konstant glad. Konstigt.

Det kan vara så att jag nu accepterar istället för förtrycker ett av mina stora intressen. Huset för fritänkarna, är inte så förbannat fritt. Skillnaden mellan dom och den stora gråa massan är bara vem van väljer att förakta. Ja, jag kanske är hård, ja, jag kanske är generaliserande men jag tror jag har en poäng. Där är det den som sticker ut som är det normala, och alltså de mest accepterade. Väl därifrån ser jag möjligheten att bli mer som jag är, även om det faller in i det som jag fortfarande dömer som trist svenssonliv.

Varför är det personerna som anser sig vara ”de av andra fördömda” som hårdast drömmer andra? Ser dom inte sina egna handlingar, eller rättfärdigar de dem genom att de ser sig själva som offer för liknande förakt?

Nej, jag påstår inte att jag är fri från fördomar. Jag kan känna mig olustig när jag möter ett gäng icke-svenskar på gatan en sen kväll. Jag kan kolla efter handväskan om orakad slår sig ner i närheten. Men jag är medveten om det, och försöker att uppmärksamma mina egna tankar för att förändra dom.

Och nu har jag tagit ett steg till bort från det gamla, och mot det nya. Jag har återupptäckt ett gammalt intresse, och på så sätt fått uppskattning och bekräftelse från andra, och inte minst mig själv.

Därför känns allt jättebra.