Ungvuxen eller missnöjd
I förra veckan kom jag åter in på diskussionen om åldersnoja, en diskussion som jag först gången tog upp när jag firade min 22 födelsedag, och kände mig riktigt, riktigt nöjd med min ålder. Ända tills jag fyllde 21 så var det bästa man kunde säga till mig att jag ”såg ut” eller ”verkade” vara äldre än vad jag var. Att jag sen ibland fick frågan om jag var storasyster, när Helene ligger 4,5 år före mig i kapplöpningen. Sen fyllde jag då 21, och kände mig som 21, såg ut som 21 och tyckte att 21 var som högsta vinsten i Black Jack. Tre år senare har jag lyckats behålla samma känsla, och är nu förbannat nöjd med att vara 24.
Frågan som jag nu ställer mig är: när vänder det. När ruskar jag på mig av stolthet för att någon gissar att jag är yngre än vad det står i passet. När vill jag att folk ska uppfatta mig som yngre. När önskar jag mig tillbaka till det som varit, och klär mig i tighta toppar med ”super babe”-tryck.
Alltså: när blir jag patetisk.
För när man väl nått dit, så får man leva med den känslan sen resten av sitt liv.
Kanske är det det som definerar gränsen till vuxenvärlden. Kanske är det det som skiljer vuxna från unga. Unga blickar framåt, vuxna blickar bakåt, och ”unga vuxna” är den gruppen som jag tillhör, som är fullständigt nöjd med hur det är just nu. För var skulle man annars dra linjen. Åldern är ju bara en siffra i passet, det säger ytterst lite om hur man är eller känner sig.
Jag är nöjd. Hur gammal är du?
upplagd av Låtti
11:19
4 kommentarer:
Det är liksom suddigt. Jag var 27. Eventuellt 28. Kommer inte ihåg någon 30-årsfest och det sjuka som hänt när ytterligare fyra år försvann är helt ofattbart.
Något hände dock i våras när jag blev kommunaltjänsteman. Tror att det var samma dag som jag för första gången tog på mig manchesterkavajen faktiskt. Då kom jag ut ur tunneln och var jag 33 - det stod helt klart.
Och jag har inga mätbara nojor för att det blev 34 heller. Eeh, vi kom ju fram till att vi ju är i samma generation i morse i alla fall. Alltid något?
14:20
Håller med Fredde om att det infaller någon gång vid 27-års åldern. Efter det slutar man helt enkelt att reflektera över åldern under ett antal år innan man säkert nån gång tycker att man börjar att bli gammal.
09:18
Kanske är grejen att omge sig av unga personer, som inte i inbjudan skriver "dags att boka barnvakten!"
Skönt att höra att jag iaf kanske har två år kvar innan jag trillar över kanten mot ålderdomen och pensionsförsäkringar..
11:50
Ameh, du hajar ju ente. Det har vänt för mig. Två gånger (till och med eller fler).
Först var jag nöjd med min ålder (ända fram till 27), sen försökte jag låtsas som att jag inte förstod hur gammal jag var (28-33).
Och nu slutligen är jag nöjd med min ålder igen.
Kan omge mig med unga eller äldre vänner, spelar inte det minsta roll. Jag är 34 just nu och helt OK med det. Hajaru?
10:46
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida