Kollo året runt.

Jag kommer aldrig glömma Runes leende när hans film visades på storbilden och Jennys busiga blick när hon berättade om hur hon väckte Benjamin den där sista morgonen.
Och vem kan glömma Sonnys låt med solot av Robban på bryggan, eller Matajas, Toomas och Freddes rumpavtryck på Kesos bil.

Jag kommer heller aldrig att glömma hur mycket människor kan förändras bara genom att man litar på dom, lysnar till vad de har och säga och tror på deras ideer.

Skrämmande att de kommer att åka tillbaka till en miljö som gjorde dom till de där bistra och osäkra individerna som de var när de kom.
Tänk om det var kollo året runt?