Framtida lärare..

..spontant känns det som om framtidsplanerna totalt hamnat på slagsida.

Jag skulle ju bli en framstående miljöekonom, politiker, konsertarrangör, evenemangskonsult, eller klubbägare. I min framtida bar skulle man alltid hitta de coolaste drinkarna och den softaste jazzen på eftermiddagarna och på lördagskvällen skulle man i källan kunna röja till den fetaste rocken och välja mellan ett stort utbud av ale och lager.

Men, det blir aldrig som man har tänkt sig. Det hela började med att jag insåg att mina framtida barn inte ska gå i en kommunal skola (om det inte sker några revolutionära förändringar av institutionsverksamheten). Och nu har jag fått smak på känslan av att se en person förändras och utvecklas. Att gå från ett komma, (,) en suck, ett otänkande stadie, en omotiverad och uttråkad utstrålning till ett äkta djupt och innerligt leende som visar på energi och livshunger.

Jag kan inte förändra världen själv. Men genom att inspirera, utmana och lita på framtidens människor kommer världen att förändras till något annat, och förhoppningsvis bättre.

Hur? Annan pedagogik. Stimulerande miljö. Jämnstäldhet. Förtroende. Entreprenörskap. Eller.. ja vet inte.
Känns bara som att här behövs det en insats för att vi ska nå till det samhälle som så många av oss drömmer om. Vi kan inte förändra världen genom att försöka tvinga den ”vuxna befolkningen” att tänka nytt. Vi måste börja med att visa våra barn hur vi vill ha det.

Sen får jag väll driva klubben på kvällarna. Vem skulle inte vilja ha en lärare som är rockklubbsägare?



Vad stolt jag är över att min kille har sån humor. Bosse här var förmodligen mer stolt över lappen på sitt öra än den sextonde personen vid namn Carl Gustaf som satt i vagnen bakom honom. Känner till ett annat släkte där man numrerar ättlingarna. Bosses mamma kan mycket väl ha hetet Rosa IV.