Trist? Bra som fan!

De senaste veckorna har känts kanonbra. Vet inte varför. Vet inte heller hur jag kom och tänka på det. Det är ju lixom väldigt sällan som man funderar på hur man mår, när man mår bra. Kom samtidigt på att det kan bero på att jag och blomstret inte haft så mycket som ett litet kärleksgnabb på jag vet inte hur länge. Men det är nog något mer än så.

Konstigt är att jag under samma tid har känt mig fruktansvärt tråkig. Jag har ett vanligt kneg, en vanlig sambo, som även han har ett vanligt jobb, båda med lagom lön. Vi har varsin bil, en normalfin lägenhet, har halvtråkiga vanor och fritidssysslor. Drömmer om hund, men har inte riktigt tid för det än. Jag har en normalsnygg H&M-influerad klädstil som just nu går i brunt och grönt, och stora ambitioner som jag sällan orkar ta tag i. Torrt som fan.

Och samtidigt så känner jag mig alltså konstant glad. Konstigt.

Det kan vara så att jag nu accepterar istället för förtrycker ett av mina stora intressen. Huset för fritänkarna, är inte så förbannat fritt. Skillnaden mellan dom och den stora gråa massan är bara vem van väljer att förakta. Ja, jag kanske är hård, ja, jag kanske är generaliserande men jag tror jag har en poäng. Där är det den som sticker ut som är det normala, och alltså de mest accepterade. Väl därifrån ser jag möjligheten att bli mer som jag är, även om det faller in i det som jag fortfarande dömer som trist svenssonliv.

Varför är det personerna som anser sig vara ”de av andra fördömda” som hårdast drömmer andra? Ser dom inte sina egna handlingar, eller rättfärdigar de dem genom att de ser sig själva som offer för liknande förakt?

Nej, jag påstår inte att jag är fri från fördomar. Jag kan känna mig olustig när jag möter ett gäng icke-svenskar på gatan en sen kväll. Jag kan kolla efter handväskan om orakad slår sig ner i närheten. Men jag är medveten om det, och försöker att uppmärksamma mina egna tankar för att förändra dom.

Och nu har jag tagit ett steg till bort från det gamla, och mot det nya. Jag har återupptäckt ett gammalt intresse, och på så sätt fått uppskattning och bekräftelse från andra, och inte minst mig själv.

Därför känns allt jättebra.