Det är inte storleken - utan antalet som skrämmer...

Ni som trodde att jag och Fredde bor ensamma i den lilla villan på Vedbergskroken har inte tagit de hundratals gratisätarna i beaktande. Överallt dyker de upp och överraskar oss ständigt med sina nya upptåg.

1. Tvestjärtarna var de första som hälsade oss välkomna till huset. De små typerna hade finurligt gömt sig i morgontidningen och hängde med in ända till frukostbordet. Brevlådan har visat sig vara ett favorittillhåll, tillsammans med garaget, och vardagsrumsgolvet.

2. Spindlar finns det väldigt gott om. Stooooora spindlar och tro inte nu att jag menar sånna där med knappnålskropp och tunn-tunna ben. (Även om det var en sådan som kröp upp på min bilkörarhand när jag körde till jobbet en morgon. Alldeles för fort på en skogsväg.) Nerru. Vedbergskrokens spindlar är 2-3cm stora och har ben med en diameter på 1-2mm. Kraftiga. Gråa. Och snabba. Häromdagen var det en som roade sig med att hänga och dingla från dörrposten. Vid ett flertal tillfällen har de nätat in utemöblerna och fönsterkarmar, även om de oftast bara nöjer sig med att sitta mitt på uteplatsens gröna matta och håna oss.

3. Larven. Jag har än så länge bara upptäckt en, men när jag väl hittade honom hade han kalast i sig halva min vackra pelargon i köksfönstret och sträckte nu ut sig på fönsterkarmen. Stor, fet, grön. Överallt fanns små prickiga spår av hans framfart, pelargonens blad har hål och blommorna har trillat av.

4. Gråsparvarna är jättesöta. Det har jag tyckt ända fram till i morse. Kolonin på runt 30 pippisar flyttar sig runt i trädgården mellan häcken, taket och äppleträdet och kan väll inte störa någon? Jag hade säkert fortfarande gillat dessa småttingar, om det inte vore för att jag offrade halva min söndag med att kratta mossa i trädgårdens skuggigaste del. Mosskrattningen efterföljdes av gräsfrö, i ett försök att återta makten från mossan med långsiktigt. Det visar sig att just detta gräsfrö tydligen är väldigt delikat och utmärkt gråsparvsföda. För i morse satt de, hela familjen och plockade upp frö för frö där jag slitit i min anletes svett. Irriterat flyttade då på sig när jag visade mig på uteplatsen. För att sedan 20sec senare återgå till gräsfrökalasandet.

Jag är stor och ensam. De är små och många. Det går inte att säga något om det. Fem myror är fler än fyra elefanter.

Ligist?