Londondimma här, där, everywere...

Kl 4:30 i morse pep det till hemma. Väckarklockan signalerade att det var dags att gå upp, och kroppen var på något konstigt sätt med på noterna.

Fredde och jag stuvade in oss i Mondeon, klockan var 05:05 och Londondimman låg tät som ost över nejden. Bilen for söderut.

Kl 05:55 var vi framme vid flygplatsen utanför Oskarshamn. 06:50 skulle planet lyfta så än så länge var jag i mycket god tid. Och det var väll väl här som det började gå åt helvete.

Det lilla, lilla propellerplanet med 19 platser fick inte lyfta – eftersom att Londondimman tydligen var ännu tätare uppe i Stockholm. 20 minuter sena skulle vi bli, men det fanns fortfarande hopp för mig att hinna med min anknytning till Kramfors med 40 minuter i bytestid (som nu var nere i 20) från Arlanda.

Upp och iväg – andrepiloten delade ut små papperspåsar med en ostfralla och en tetra bravo, och jag kunde inte låta bli att tänka om det var det här som han drömde om när han var liten och kastade pappersplan från balkongen i föräldrarhuset. Hur som helst. Väll uppe i det blå – som denna dagen mer hade en grå-vit nyans – närmade vi oss stockholm i stormfart. Men där var det stop. Vi fick inte plats att landa, och efter att ha cirklat i 30 minuter ovanför Arlanda, så skickade piloterna oss till Bromma.

Flyget till Kramfors startade ungefär samtidigt som vi kom ner – några mil därifrån.

Jag kastade mig på telefonen, några mer flyg till Kramfors gick inte förns sent i kväll, men kanske tåg? Enda chansen var sju timmar i Lokaltrafikens värld skulle göra så att jag kom fram kl 6. Inte en chans.

Det slutar med att jag bokade om mig och den väntade bilen till Sundsvall (1,5timma med bil söder om målet) , och nu när folk börjar köa för att komma på planet så ska väll jag avrunda det här…

Ohuss… känner på mig att dagen inte är slut än…