Är jag politiker eller är jag mig själv?

Äntligen hemma efter tre dagar av diskussioner, seminarier, debatter.

Mest intressant var nästan lördagen då vi bussades ut till runt 30 olika bygdegårdar där vi skulle diskutera lika många olika ämnen, jag hamnade i byn Örsås, där dagen skulle handla om fördelar/nackdelar med politiker i bygderåd/samhällsföreningar. Efter en presentationsrunda märkte jag att fördelningen män/kvinnor låg väll på 60/40, och medelåldern runt 60 (jag stoltserade med bottenplatsen i denna församling). Mest intressant var att endast 3 av gruppens 28 personer var opolitiska. 3 var som jag, nyblivna, men utan politiskt updrag nu, och resten, runt 80% var alltså politiker. Och då handlade det inte om att de var ersättare i barn och fritidsnämnden. Aldrig innan har det varit så många politiker samlade i Örsås bygdegård. Det var en lång rad av kommunalråd, vice kommunalråd, oppositionsråd, nämndeordförande, med bred erfarenheter från ordföranderi i ditten och datten nämnder runt om i Svedala. Och denna samling proffspolitiker skulle alltså diskutera om det är bra eller dåligt med politiker i byaföreningar…

Tack och lov så hamnade jag i den enda gruppen med någon så när jämn fördelning, paret Nyström stod för det opolitiska, jag och Urban från Torup hoppas på valutgången i höst, och sen var det 3 socialdemokratiska heltidspolitiker. Peder Nyström från Rejmyre gav de andra 80% lite motstånd då han var den ende som starkt argumenterade för en lokalförening som är helt opartipolitisk, och hade det inte varit för honom så hade dagen både blivit tråkig, trist och ett enda stort sömnpiller.

En intressant iakttagelse var att nästan alla av dessa kommunpampar började med att berätta att de var här för att representera nått Länsbygderåd, eller nån bygdeförening i dalarna. Och min fråga blir då: representerar men lokalföreningen om man har sosserosen eller centerbladet på kavajslaget?

När det var dags att presentera vad gruppen diskuterat, så blev jag anklagad för att framföra motsägande åsikter (inte speciellt konstigt i en grupp med väldigt olika uppfattningar) och fick ta emot spridda skurar av kritik för de kanske inte så politikervänliga argumenten som framfördes. Kan inte heller påstå att mitt uttalande om att ”antingen så är man politiker, eller så är man sig själv” föll i vidare god jord. Men när någon för femte gången, trotts att jag förklarat mig med en turbokäft till en lite långsammare hjärna, började ett inlägg med ”jag är i alla fall mig själv, även när jag är politiker..” så kunde jag inte låta bli att himla med ögonen och sucka ljudligt.

Inte konstigt att många drar sig för att säga vad man tycker, om ett enda felsteg med tungan resulterar i åtskilliga gnälliga kommentarer, och om publiken strävar efter att feltolka budskapet för att plocka poäng som den stora analytikern. Jag skulle kunna skriva spaltmil om hur jag som ung tjej blir utsatt för de klassiska ”Härskarteknikerna”, och då klassiskt nog av medelålders vita män. Om det sen är så att ”fienden” även är politiker så ligger man ruttet till. För att inte hamna i situationer där man riskerar att bli förminskad, tillintetgjord eller tillrättavisad av en fadersgestalt så får man helt enkelt ta och förtrycka spontaniteten inom en, och leka tråk-vuxen. Men vad är en Lotti utan spontanitet, klavertramp och överdriven solidaritet? Måste jag sluta vara mig själv för att slippa förnedrande klappar på axeln och förmaningar? Är man sig själv om man är politiker?